anniemed

alltså. jag har tänkt på en sak.
här om veckan så fick jag se videos när jag boxades i thailand. helt underbart roligt och jag skratta så jag grät. iaf så kom exakt samma känsla som jag hade då, precis innan första ronden skulle dra igång, exakt samma känsla fick jag i kroppen då, och nu när jag sitter och skriver detta så får jag exakt samma känsla igen. det nästan hettar till i benen, svättas i håret, adrenalinet stiger till 1000 och ett leende spricker upp över hela mitt ansikte.
och allt detta bara av ett minne, ett minne som man tänker eller blir påminnd på kan få en att må så himla bra och tvärtom. jag tycker det är väldigt intressant faktiskt och läskigt på samma gång. att min kropp kan komma ihåg hur jag kände för nästan 6 månader sen när mitt huve inte ens kommer ihåg vad jag hade på mej igår.

i detta läge är allt väldigt känsligt. känsligt över att jannike flyttar imorgon och jag är så fruktansvärt blödig. och jag vet att varje dag kommer jag sitta och titta på bilder på oss som får mej att känna lycka och sorg på samma gång. sorgen faller över mej hela tiden för att jag vet att vi inte kommer kunna träffas och umgås.
detta hugger i hjärtat.
kärlek.